Jonathan Berger, professor vid Stanford University, har genomfört en studie på sina förstaårselever i sex år. De nya studenterna har fått lyssna på ett antal låtar i varierande kvalitet utan att veta vilka filer som har den högsta kvaliteten eller den lägsta. Detta innefattade allt från okomprimerade wav-filer till hårt komprimerade 128kbps mp3-filer.
Resultatet visade att studenterna verkade gilla den mest komprimerade musiken framför okomprimerad dito. Studenterna antas gilla den förstörda ljudbilden med dess "skrapighet".
Hur vetenskaplig denna studie är kan ifrågasättas och man kan inte dra några generella slutsatser som gäller för alla unga. Det var enbart hans förstaårselever som testades varje år och de fick enbart lyssna på jazz, klassisk musik eller rock. Dessutom nämndes det enbart att det var dem som gillade rock som föredrog 128kbps mp3-filer framför okomprimerat ljud.
Hursomhelst nämnde Berger något intressant. Nämligen att det inte är ljudkvaliteten i sig som spelar roll utan den omgivning man befinner sig i när musiken konsumeras. Att föredra den hårt komprimerade ljudfilen handlar inte om ljudkvalitet och det är mer än bekvämligheten att kunna lyssna på musik "on the move". Däremot är det något som alla gör och du befinner dig i mitten. Den hårt komprimerade ljudfilen blir en del av vår kultur och ett band som knyter oss samman. Berger menar alltså att vi omedvetet tycker om ljudbilden för att vi tycker om omgivningen i vilken musiken konsumeras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar